I den här tredje och sista delen av texten så kommer det ämnen som för några av oss kan vara laddade att ens tänka på. Om du som läser känner att du får ångest, att tankar börjar snurra eller att du blir stel och kopplar ifrån, så ber jag dig att vara varsam med dig själv. Titta dig omkring där du just nu är <3
Personliga gränser
När något eller någon (även vi själva) går över våra gränser, så reagerar kroppen med att dra ihop sig på olika vis. Om vi har gått på länge utan att tona in till vad vi egentligen känner och våra sanna kroppsbaserade ”nej!” eller ”ja!”, så kan vi bygga upp en massa inre tryck. Det kan sedan spilla ut i okontrollerat beteende (kamp/flykt), att vi stänger ner (frys) och/eller utmattning (inte tillräckligt med återuppbyggning i kroppen). Och kramp.
Så vi behöver bli bättre på att hitta våra sanna ”nej!” och ”ja!” och faktiskt också kunna stå starkt i ”jag vet inte”, så vi inte tar in något som inte är bra för oss inom våra gränser. Ibland betyder det att vi tar den lätta och bekväma vägen, och ibland när vi är sanna så säger vi ”ja!” eller ”nej!” fast vi är rädda för vad andra ska tycka, eller andra konsekvenser som i vår mänskliga programmering kan kännas överväldigande.
Det är otroligt hur gränser och relationer hänger ihop. En vanlig missuppfattning är att gränser endast handlar om att stänga ute andra, men oftast är de till hjälp. Bra, tydliga och mjukt satta gränser kan faktiskt förbättra ansträngda relationer, till exempel på släktmiddagar.
En del människor har inte lärt sig att uppfatta och respektera andras gränser, och då är det viktigt att ha en klar inre karta och försöka att inte ta det personligt. Det kan vara vi själva som har svårt, och då får vi försöka att pröva att förstå att det som andra personer förmedlar är viktigt.
Det är värdefullt att vara medveten om och respektera andras gränser. Alla kan vi alltid förfina våra färdigheter, och för en del av oss är att uppfatta andras kommunicerade gränser något vi verkligen behöver öva på, men störst ansvar har vi för våra egna gränser.
Mycket av bra psykologiska gränser är att ha en tydlig inre inställning, där vi vet vad vi tycker, vilka vi vill vara och hur vi vill göra. De gränser som kroppen ger signal om, till exempel med hjälp av magkänslan, och hur kroppen drar ihop sig och öppnar upp, ger ofta bra information om vad som är bra för oss, men för många av oss kan den behöva kalibreras!
Om vi har gått utanför vår gräns mycket så kanske vi har glömt stora delar av oss själva och jagar runt i ångest och press. Om vi tvärtom har väldigt starka men rigida gränser, på ett sätt så vi håller distans till andra människor så kanske vi missar mänsklig närhet och kontakt och kan ha svårt att känna mening. Det kan kännas som att dagarna bara går.
Gränser är personliga, även om gränsgester och inre inställningar är universella. Det som är rätt för en person kanske inte är rätt för någon annan. Det är också oftast bäst att ta ansvar för sina egna gränser och inte för andras, när det gäller vuxna, men ibland behöver vi såklart hjälp!
Gränser är inte statiska, utan väldigt kopplade till nuet. De kan förändras och anpassas, till exempel utifrån dagsform eller om vi vill värna om en annan persons gräns (utan att förlora oss själva). Vi behöver ha en flexibilitet och kunna lyssna på varandra. Att kunna uppdatera sin inre inställning när det sker förändringar eller om vi lär oss något nytt är inte svaghet utan styrka.
Om du tänker dig din gräns som en plasmasfär runt om dig, en slags kudde, så är frågan: Vad ska vara innanför och vad ska vara utanför min gräns?
Vad händer i din kropp? Prova själv:
Föreställ dig på avstånd något som du verkligen tycker är väldigt gott och något ätbart som du inte tycker om. Lek nu med att i fantasin byta mellan att låta de här två olika ätbara tingen röra sig mot dig. Var nyfiken på vad som händer i kroppen och hur nära de kan komma innan kroppen reagerar.
Jag provade det jag inte gillade först. Min gränsbubbla blev jättestor och kompakt. Det fick helst inte komma närmare än några hus bort! I kroppen blev det mycket fasthet kring munnen och allmän kompakthet i kroppen. Snörpning i mun, tunga, ansikte (känslan avsmak). Det jag gillade fick komma ända fram och jag kände hur hjärtat öppnade sig mot det. Ack, så synd att inte detta delikata lingonknäckebröd tillverkas längre!
På den psykologiska nivån kan det handla mycket om att jobba med hur gränserna kan kommuniceras och uppfattas. När vi tar ansvar för andras gränser eller stänger av oss helt från att influeras av andra blir det ofta inte bra.
Hur kommuniceras gränser på ett mjukt och konstruktivt sätt? När behöver vi vara fasta och tuffa? När är det rätt att dra sig ifrån en situation? När SKA vi stå upp för andras gränser? Det är inte så självklart vad som blir bäst i längden alltid. Fast intuitionen och de kroppsliga signalerna brukar ligga bra till som kompass, så bygger de också på vår erfarenhet, och erfarenheten kan behöva kalibreras om.
Om vi är vana att stänga av våra signaler kanske vi till exempel riskerar att stanna kvar länge i en dränerande eller våldsam situation. Vi kan drabbas av mycket starka skuldkänslor och rädslor och på många sätt hamna i onda cirklar när vi försöker skapa bättre gränser, och det kan göra att det känns som om vi gör fel när vi förändrar vår inställning.
Ett roligt sätt som jag jobbar med gränser är energisfären som jag nämnde tidigare. För mig är den något konkret som jag kan känna. När en persons gräns är aktiverad (”nej!”, ”kom inte närmare!” ”stoppgest”) så blir det som en förtätad energi kring personen. Det går att jobba väldigt konkret och medvetet med att stärka kopplingen till sin kropps signaler och klargöra sina gränser med olika personer och annat.
Att i vardagen samtala kring gränser, önskemål och behov kan vara jobbigt i stunden, men ger ofta stor utdelning senare. Det blir en trygghet att veta att vem en person är och att den inte gör sig liten. Vet du att en person kan säga ”nej!”, så är det lättare att lita på personens ”ja!”.
Många gränser handlar om val vi gör, och att bearbeta laddning kring sina egna och andras gränser. Vet vi var vi står så kan vi ofta hitta mjuka sätt, och ibland behöver vi inte prata med någon. Att vara klar och oladdad kring sina egna och andras gränser räcker verkligen otroligt långt, men att till exempel lära sig att ta ansvar för sina egna gränser i stället för att försöka kontrollera andras, ta upp saker med personen det gäller i stället för att använda ombud på olika vis, börja meningar med jag istället för du och hitta mjuka och vänliga sätt att markera sina gränser är viktiga färdigheter som kan öka livskvaliteten på väldigt många vis.
Okej, bli en mästare på gränser och minska spänningarna i ditt liv!
Ja, om det är ditt centrala problem så är det inte så dumt, men det är såklart tätt sammankopplat med mycket annat också.
Komplext trauma
En del av oss har varit med om väldigt mycket mer än vårt system kan bearbeta. Om det överväldigande vi varit med om skett i barndomen innan vi utvecklat mogna sätt att se verkligheten, och om det har skett väldigt många gånger, så kan det inre systemet vara inställt på att försvara sig och hantera situationer på samma sätt som vi gjorde som barn och det är oftast inte det mest hjälpsamma i nuet.
Om de nära relationerna har givit upphov till rädsla/skräck, så är det rimligt och till och med värdefullt att stänga ner sitt system för kontakt med andra eller stänga ner sin livsenergi, vara i ständig alert- och kampinställning, eller anpassa, ta hand om eller people-pleasa. Det hjälper oss att ta oss igenom och överleva situationen.
Vi får en slags grundinställning som vi blir vana vid. Mängder av reaktioner där kroppen drar sig samman, värjer sig, kollapsar eller mobiliserar blir vardag och vi noterar inte ens att det händer. Vem har inte träffat en snabbpratande person med andan i halsen, vidgade ögon och blek hud – med tydliga stressymtom – som rapporterar att den känner sig helt lugn!
Vår inre grundinställning har varit till hjälp för oss när vi var yngre, men i vuxen ålder så kan närmandet till andra och till våra drömmar ge upphov till rädsla i stället för trygghet. Ni ser en likhet med ”en eller flera motverkande reaktioner samtidigt”. Generellt positiva saker som kärlek och värme kan för många av oss i stället för trygghet trigga obehag och undvikande.
Ofta så finns släktmönster som sprids genom generationerna. En del med komplext trauma har varit med om hårda situationer, men komplext trauma har också ofta att göra med att få för lite uppmärksamhet i barndomen. Det har kopplats till både oreglerad ilska och depression, att få svårt att avsluta sin skolgång och få arbete, och andra svårigheter i livet. Mycket uppmärksamhet och stöd behövs för att utveckla vår emotionella kapacitet, som behövs för att förstå, hålla och respektera andras perspektiv.
Många flippar också runt mellan olika överväldigade försvarsresponser, som att vara oreglerat arg till att stänga ner, eller plötsligt agera som att ingenting har hänt. Med mera. Så på ytan så kan komplext trauma medföra beteenden som verkar ologiska och felaktiga, men det finns alltid en logik!!!
Här är det lätt att förblindas av de yttre beteendena och hamna i onda cirklar där vi själva – eller andra - klankar ner på våra beteenden i stället för att stötta oss och hitta förståelse för det bakomliggande, och därmed fortsätter våra hotsystem att reagera allt starkare på allt mindre hot, vilket i längden gör oss mer sjuka (fysiskt också) och oförmögna att lösa våra problem.
Det här går ofta inte att bota med en quick fix. Sår som tog lång tid att uppkomma och som är mer komplicerade tar oftast längre tid att hela. Det är självklart när det gäller en stressfraktur jämfört med ett skrapsår, och borde vara det gällande vårt psyke.
I behandling så kan det hjälpa med tydligare former än vid ”enkel” traumabearbetning, till exempel överenskommelser i förväg om något skulle triggas i kontakten utifrån kundens förflutna erfarenheter. Det är också ofta viktigare med fler resurser, och bra om det går att öka ett tryggt nätverk på alla nivåer. Att jobba loss knuten tråd för tråd, skapa trygghet i kroppen med hjälp av beröring och relation, öka självmedkänsla och ta hand om sitt inre barn, processa obearbetat material, utmana omogna slutsatser som barnjag dragit, utveckla en användbar känsla för sina egna och andras gränser samt färdighetsträning i kommunikation är dock viktiga bitar.
Okej… Hitta logiken, lös upp knutarna och stärk nätverket, bli mer trygg, få mindre kramp!
Nåt sånt, ja.
Grupper och system av människor
I grupper kan oflexibla roller formas utifrån stress, eller från ideal om att dominans och grandiositet ska stå mot skam och undergivenhet. Det här kan skapa spänningar och kontraktioner hos individerna i grupper. Framför allt när vi känner oss underlägsna, kanske som ”bluffar som snart blir påkomna”, så dras kroppen ihop, och det kan sitta i oss som ett långsiktigt tillstånd.
Det är också vanligt i familjesystem där det inte finns ett sätt att hantera stressen att det utvecklas stelnade roller, som det gyllene barnet, presteraren, clownen, det tysta barnet eller syndabocken.
Det blir onda cirklar där ideal om dominans och otillräcklig stresshantering ökar stress och ojämlikhet i grupper och personer som känner sig dåligt behandlade eller vill behålla sin makt försöker dominera och polarisera alltmer.
Hur vi gissar och tolkar andras avsikter påverkar vårt välmående i hög grad. Om vi tror att andra försöker att manipulera oss, så blir vi arga och benägna till kamp. Om vi tror att de gör så gott de kan men har svårigheter, så blir vi mer förstående och samarbetsvilliga.
Att skapa ett sammanhang med acceptans för olikhet och känslor, där alla räknas som likvärdiga är inte lätt. Det tror jag alla som försöker bidra till detta upplever. Det är ändå värdefullt att försöka utifrån förmåga!
Många av oss är neurologiskt avvikande, och det kan vara ansträngande om alla ska visa sin närvaro och engagemang på samma sätt i vardagens brus, till exempel med att hälsa och ha ögonkontakt.
Men jag tror att de flesta av oss har i alla fall någon erfarenhet av en grupp där vi kunde känna oss trygga och inkluderade, och att det definitivt bidrog till expansion och avslappning i kroppen. Alltså motsatsen till kramp!
I behandlingsrummet så handlar det mycket om att mötas som likvärdiga och utforska det som kunden upplever som problem och vart den vill gemensamt. Det kan behövas saker på många nivåer. Öka självmedkänsla för att lyssna på dominanta och kritiska delar i stället för att tro på dem. Lära känna sina inre barn del för del. Ja, du har träffat personer över femtio som i hög grad styrs av delar som stannat i utvecklingen när de var tre!
Att leva mer i det trygga och sociala tillståndet (ventral vagal state – definierat utifrån Stephen Porges forskning på vagusnerven) efter att ha levt övervägande i överlevnadsresponser, kan upplevas som ett dramatiskt ”uppvaknande”. Färger blir klarare, seendet blir djupare och bredare, att märka hur snälla människor kan vara mot en själv kan göra en otroligt berörd. Det är som en helt annan spelplan.
Okej, så om en grupp byter spelplan från kamp och dominans till gemenskap och samarbete så minskar spänning och stress. Då gör vi väl så!
Ja, jag tror att det är värt att röra sig mot. Men det är lögn att säga att det är enkelt… Särskilt utmanande kan det vara när vi i mitt i vår egen inre kamp.
Akuta pågående situationer
Om trauma handlar om situationer som är över, så är det ju också mycket som pågår. Krig, våld, övergrepp, sjukdom, miljöförstöring, ojämlika tillgångar på resurser. Det behöver lösas, men ibland är det inte så lätt, till och med när felet är tydligt. Det kan kännas lamslående. Vi behöver fristäder från att tänka på det, men vi behöver också bli allt kompetentare på att hålla det svåra.
Det kan vara komplicerat att få ihop vilken kunskap och kompetens som behövs i de stora kruxen i samhället och världen. Mycket ligger utanför varje persons kontroll, samtidigt som varje persons bidrag är betydelsefullt för det större.
Vi bombarderas av budskap om att vi ska springa snabbare och göra mer, konsumera mer och ha glossigare yta, samtidigt som vår värld blöder av det här. Jorden är vårt hem och borde vi inte ta hand om vårt hem? Vad är egentligen viktigt för att vi ska ha det bra, även djur och natur?
Jag är så imponerad av alla som jobbar inom Socialtjänst, sjukvård, äldrevård, assistans, polis, brandskydd, politik, livsmedel med mera. Allt som bygger samhället. Ja, jag är imponerad av och tacksam för alla andra som gör heroiska och modiga insatser utifrån hur de uppfattar saker just nu.
Jag har en spirituell tro och i min personliga tro så tror jag att varje sak vi löser upp i den energimässiga väven är värdefull för helheten. När vi lyckas vara i kontakt med det mörka utan att stänga ner, så händer grejer! När vi lyckas koppla till det stora ljuset och kärleken, så händer grejer! Jag kan inte kontrollera allt, men jag hoppas att varje modig, ansvarsfull, lekfull och kärleksfull handling som jag utför är värdefull för den större helheten. Det driver mig, i hem och i jobb.
Att bygga tillräcklig gemenskap är en viktig nyckel, och en tät och hållbar väv består av många trådar. Ju mer vi kan se varandra som likvärdiga individer, oavsett grupp- och arttillhörighet, och bygga vårt samhälle på våra grundläggande behov snarare än gammaldags ekonomiska modeller, desto mindre stress på grund av ojämlikhet och miljöförstöring. Vi bor i den här världen. Jorden är vårt hem.
Okej. Låter komplicerat, fast ändå som att du förenklar och det kan finnas fler viktiga perspektiv än de som du skrev just där.
Du har rätt, min vän.
Ja, det här är alltså mina reflektioner utifrån den där kvällen när jag fick dåligt samvete över vad jag sa, mitt förminskande och förenklande gentemot kramp. Tro det eller ej, men jag har inte ens med allt som jag associerade till, trots en så lång text. Jag kan bli så ställd när jag pratar om sånt här utanför behandlingsrummet, och känner ofta en press att säga något som kan bli en quick fix, fastän det egentligen inte stämmer med hur jag tänker. Ett läge som är ack så enkelt att hamna i. Kunde jag inte bara ha stannat upp och verkligen lyssnat i stället…

