Har du fått en komplimang någon gång och nästan automatiskt slagit bort den? Kanske sa du något i stil med ”Äsch, det var väl inget”, ”Du gjorde ju så mycket mer”. Eller så bytte du snabbt samtalsämne, kanske till och med lämnade samtalet. Efteråt så började kanske du fundera över motiven hos den som gav komplimangen. ”Vad vill hon egentligen?”, ”Försöker hon manipulera mig?” eller ”Det säger hon nog bara!”.

 

Ett lock över känslor och drifter

Det här är ett exempel på något som kallas för affektfobi, en term som myntats av McCullogh, Kuhn, Andrews, Kaplan, Wolf och Hurley i boken Treating Affect Phobia.

I mitt jobb möter jag titt som tätt människor som är med om precis det här, men de är så vana vid hur de brukar göra att de inte märker hur laddad situationen egentligen är för dem.

Men så händer något som får dem att börja undra, och när vi börjar undersöka situationen så framkommer först starka hämmande, inåtriktade känslor, som inom affektfobi kallas för ångest. Ångesten kan vara inåtriktad rädsla, skam, skuld, avsmak eller förakt. De inåtriktade känslorna ligger som ett omedvetet lock, men de går ofta att upptäcka som spänningar och obehag på olika ställen i kroppen.

 

Ett lock till som blockerar!

Över locket ligger ett lock till, som hindrar även ångesten från att upplevas medvetet. Det här locket kallas för psykologiska försvar. Försvar är de beteenden som vi gör för att inte känna ångesten.

Försvar kan vara precis allt möjligt vi gör och samma beteenden kan ofta användas utan att de är försvar. Vanliga exempel är att tänka och analysera mycket, dra ihop kroppen och domna bort, dagdrömma, skratta bort, minimera, rationalisera, undvika och låtsas som om något inte händer.

Samma beteende kan alltså vara hälsosamt i ett sammanhang och i ett annat sammanhang användas som försvar mot att känna något som rör sig i vårt inre.

Alla känslor kan också användas som försvar och läggas över en annan känsla. Det kallas för sekundär affekt. Några exempel:
*Glädje uttrycks när den dominerande känslan är ilska. Det är svårt att hitta en form för att hävda sig och fungerar då bättre att skratta bort saker och göra sig liten.
*Skam uttrycks när stolthet aktiveras.
* Förakt kan uttryckas när det finns behov av att känna trygghet, avkoppling och relationell närhet.  En inre kritiker är då ofta väldigt aktiv.
*Sorg uttrycks i stället för ilska. Gråt som inte ger lättnad. I vårt samhälle ett klassiskt kvinnomönster.
*Ilska uttrycks i stället för sorg. Ilskeuttryck som inte ger någon lösning. I vårt samhälle ett klassiskt mansmönster.
* Skuld aktiveras i stället för självtillit. Där finns ofta en rädsla för att göra misstag och det kan ofta hänga ihop med att skjuta upp saker.
*Rädsla aktiveras i stället för tacksamhet när någon säger något snällt.

 

Men vad är så skräckinjagande att det behövs två stycken lock för att hålla det i schack?

Under locken finns normala känslor, drifter och inställningar som egentligen är till för att hjälpa oss att fungera. Känslorna och drifterna är biologiska processer och tillstånd som vår kropp aktiverar. Känslorna är till för att hjälpa oss (även om det är en dålig idé att tro blint på dem och vi ibland kommer längst med att bara känna känslorna utan att agera).

 

Hur kan det vara så skräckinjagande om det är något helt normalt som alla har?  

Vi kan ha varit med om negativa upplevelser när vi hade de normala känslorna – som att få skäll, mobbning och hån eller konstanta korrigeringar. Då kan lärdomen bli att det är farligt att ha garden nere, locket med hämmande känslor och beteenden aktiveras i stället för att vi hittar sätt att släppa fram ett mer äkta flöde.

Eller så har vi haft förebilder som har haft egna affektfobier så vi har lärt oss från dem.

Vad som varit okej att känna och uttrycka i vår uppväxt skapar vårt inre landskap idag och påverkar vad vi gör.

 

Är det något problem med det egentligen?

Själva exemplet med att slå bort komplimanger behöver inte vara en särskilt stor sak. Men många önskar egentligen närhet, intimitet och gemenskap och behöver det för att uppleva mening, men de maskerar det för sig själv och kommer längre ifrån det när de stannar i rädslan för att se sitt inre.

Alla har affektfobier, men det finns riktiga problem kopplade till att inte erkänna det som rör sig inom oss så att vi kan ta ansvar och göra val. I stället läcker det då ut i perverterad form. Inom vissa delar av katolicismen så har det förekommit idéer om att sexualitet inte finns hos dem som väljer avhållsamhet. Ironiskt nog så har då hela system utvecklats där sexualiteten kommit ut på sämsta vis i fruktansvärda övergrepp på de mest sårbara samtidigt som många personer vetat och förminskat det hela. En slags strukturell affektfobi.

Självklart så är det inte alltid så här dramatiskt, men att agera på en sekundär känsla i stället för det faktiska flödet inombords innebär nästan alltid ett energiläckage, och det vi inte kan känna kan läcka ut i yttre beteenden. Behovet av närhet kan ibland bli chokladkakan på kvällen eller utagerandet på festen.  

Alla har affektfobier, och i mindre dos kan de vara värdefulla strategier för att hantera våra liv. Det är när det tar för mycket av vår energi eller när det hindrar saker vill, som det spelar roll. Som om vi vill ha nära relationer.

 

Hur märks en affektfobi?

Ofta känns reaktionen lite ”off” när det är en affektfobi, och eftersom det inte är den sanna känslan och motivationen så ger ofta känsloyttringen inte någon lättnad.

Äkta sorg och gråt som inte sväljs ner i halsen ger lättnad, hjälper oss att acceptera och landa i nuläget och mjuknar upp kroppen. En ilska som erkänns utan att förminska den ger kraft och möjlighet till att sätta gränser och hitta lösningar. Glädje som upplevs och uttrycks utan rädsla för att den tar slut (att det till exempel ska komma en utskällning eller hån) känns behaglig och hjälper oss att veta hur vi vill ha det. Sexualitet som får vara och upplevas (behöver inte bara gälla renodlade sexuella aktiviteter) i stället för att förminskas och låtsas som om den inte finns ger inre värme, ökar känslan av närvaro och att vilja interagera med omgivningen.

 

Känna sig galen

Många av oss som har affektfobier har haft upplevelsen av att känna sig galen. Vi har en programmering där vi inte får känna en viss sak, och kan ha många automatiska (och dåliga) förklaringsmodeller i våra tankar som ska hålla det i schack. När känslan eller driften aktiveras så kommer alla mönster som jobbar för att hålla den borta igång, och då kan vi ibland till och med känna oss galna.

Jag har lite erfarenheter som gör att jag har svårt att slappna av i grupper. Min man säger ibland: ”Det finns inget som är så triggande för dig som att känna dig trygg i en grupp”. Det är härligt att skratta åt det, men det stämmer ändå: Att börja känna mig trygg i en grupp kan få mig att känna mig alldeles galen ibland!

 

Går det att göra något åt det?

Absolut.

Det går att ändra attityden till det inre landskapet för att öka tryggheten och tilliten. Särskilt om du får syn på mönstret.

Ett trick för att inte agera reaktivt och gå i försvar när du blir triggad av andra människor: Stanna kvar i situationen utan att agera. Lyssna lite till. Perspektivet kan ändras. Mycket!

 

Saker att öva på

I exemplet ovanför, där någon av de inåtriktade affekterna blockerar att uppmärksamma det som kan få dig att uppfyllas av tacksamhet, så var det några saker som du inte gjorde. Du lät inte komplimangen landa och fylla upp dig. Du uppmärksammade inte personens vänliga intention och värme. Du tog inte emot gåvan som det innebär att säga något snällt till någon. Du gick inte tillbaka till det du hade gjort och försökte att se det i personens positiva perspektiv så din självkänsla kunde stärkas. Du sa kanske inte ”Tack”.

Det är otroligt värdefullt att öva på att stanna kvar i situationen och försöka ta emot gåvan som komplimangen innebär, men om det är kopplat till upprepade situationer när du var barn så kan det vara väldigt överväldigande.

Om du stannar upp mitt situationen när den här impulsen att slå bort något fint en annan person säger så är det väldigt troligt att du upplever någon av känslorna rädsla, skam, förakt eller skuld, och att tankarna som triggas om dig själv inte är särskilt snälla.

 

När en trygg relation behövs

Om de här mönstren är väldigt stora och starka så kan det vara viktigt att packa upp det i en trygg situation, steg för steg, med inriktning på att komma vidare men också intoning till hur mycket du klarar i taget, ihop med att försöka öva steg för steg på att ta emot och låta det positiva landa.

En av mina kunder var nyligen i ett sammanhang där beröm haglade. I stället för att genast slå bort berömmet som tidigare så förmådde kunden stanna och verkligen ta emot berömmet. Så här skrev kunden till mig efteråt (har fått tillåtelse att publicera orden):

"Hjälp mig! Jag drunknar i välmående. Det är så häftigt."

 

Känner du att du vill jobba med en affektfobi så är du väldigt varmt välkommen att boka in dig hos mig här:

https://www.bokadirekt.se/places/spira-spira-behandlingar-48656