Om vi känner oss trygga med en annan person, så kan vi slappna av och ”låna” den personens lugn för att kunna lugna ner oss själva. Som behandlare så behöver jag därför hela tiden att fortsätta att jobba med mitt eget inre och mina låsningar. Att kunna smälta något som är obearbetat i oss själva, när det är oladdat för den som är jämte, kan vara otroligt frigörande och skönt.


Överväldigad

Kanske har du någon natt tittat ensam på en mycket otäck film, eller på nyhetsbilder som fick dig att förlora fotfästet. Fötterna blev kalla och drog ihop sig och det kändes som om faror lurade från alla håll. Du tittade dig snabbt över axeln med uppspärrade ögon, men ingen var där. Med stor ansträngning gick du till slut och la dig. Du stängde in din upplevelse i en låda i ditt inre och kastade bort nyckeln så långt du kunde.


Trygg

Tänk om du i stället hade delat detta med en person som är mycket trygg för dig. Inte en ”perfekt” person. Inte en polerad person. Inte en person som alltid håller med dig. Utan en person som inger dig en känsla av att den vill dig väl och tycker om dig för den du är, som vill att det ska gå bra för dig.

Om det blev alldeles för hemskt sa personen ”Äsch, nu stänger vi av.”. Sen pratade ni om det ni hade sett. Ni kanske skrattade galghumoristiskt åt något. Även om ni inte tyckte och upplevde likadant så kändes din egen reaktion helt rimlig. När du gick och la dig tänkte du lite på det som ni sett. Du gillade fortfarande inte det du sett, men du kunde hantera dina egna känslor för det och sova gott.


Omgivningens betydelse

Det här är ett exempel på samreglering mellan vuxna. När vi är små barn så är samreglering det enda sättet som vi har för att reglera. Eller om vi ska vara noga så behöver vi också ”extern reglering”, att omgivningen fixar våra problem åt oss, vilket ytterst få människor klarar sig utan även i vuxen ålder. Förutom en och annan vildmarkseremit!


Vad är samreglering?

Samreglering handlar om vårt inre liv, om nervsystemet och våra känslor. Det är när vårt nervsystem kan känna av ett annat nervsystem, ta in och låna av en annan persons lugn så att vi också lugnar oss. Det är en mycket viktig väg till att bli bekväma med alla inre tillstånd som vi kan ha. Som barn så behöver vi många gånger se andra vara trygga samtidigt som vi upplever kaos inom oss, och även få bekräftelse för att det vi känner är verkligt och okej. I början kanske vi knappt lugnar ner oss, vi ser bara att de runt omkring oss verkar klara situationen utan att bli alltför uppjagade av våra utbrott, och då kan vi själva också börja att acceptera våra inre tillstånd.


Varför är samreglering värdefullt?

Om vi i stället får budskapet att det här som känns så outhärdligt inte är okej för dem som tar hand om oss heller, så stänger vi ofta in det inombords. Kanske blev vi skrattade åt när vi grät, eller fick föraktfulla kommentarer och fick höra att vi överdrev när vi blev arga över sånt som små barn blir arga över, eller så såg vi vår egen primärperson bli överväldigad, eller så blev vi lämnade för mycket ensamma med alla dessa känslor som vi inte ännu lärt oss hantera. Vi fick budskapet att det som är vi själva - rörelserna i vår biologiska kropp - är något farligt och fel. Det farliga blev begravt under spänningar och kompenserande beteendemönster. På lång sikt kan det bli till sjukdomar och personlighetsförändringar. Eftersom det är biologiska processer så försvinner de inte om de inte fullföljer sina cykler, genom att kännas, även om det är lätt att lura sig och tänka på känslor som något mer eteriskt.


Frånkopplad eller hyperuppkopplad

Så det är otroligt värdefullt att börja närma sig det som finns bakom spänningarna och de kompenserande beteendemönstren. Det som vi verkligen känner, de biologiska mekanismer som vi har i oss som utvecklats sen innan människor fanns och som renodlats för vår funktion. Har vi nästan hela vårt liv kopplat ifrån den här funktionen, så kan det ta en del tid att koppla på den igen. Det frånkopplade läget upplevs ofta som oproblematiskt, men under ytan slammar det igen och det har kostnader på sann intimitet och hälsa. Eller motsatt pol: om vi är hyperuppkopplade och rädda att kontakt med andra kan försvinna, så kan vi vara väldigt aktiva för att hantera och hålla kvar kontakt, men ofta med misstolkningar av andras ansiktsuttryck till det negativa och genom försök till att kontrollera andra som ofta inte fungerar i längden.


Vi är alla barn i början

När vi var bebisar var samreglering vårt enda sätt att reglera. Vi ropade ut när vi hade behov och förhoppningsvis så kom det någon och tog hand om oss. Bebisar som inte får sina emotionella behov tillfredsställda stänger ner. Det är en fruktansvärt smärtsam upplevelse för ett barn att försöka få kontakt med sin primära person om de inte ger gensvar, vare sig de är frånvarande fysiskt eller emotionellt. Senare i livet så kan vi då få en känsla av att det är något vi vill till, men det är svårt att förstå vad det är om det är något vi INTE fick. Det blir en slags längtan till något, och när vi närmar oss det så aktiveras också den intensiva rädslan för att bli övergiven, som på alla sätt och vis försöker att övertyga oss om att det är en dålig idé att närma oss smärtan och sårbarheten. Det blir en annan sorts sökande än när den som skulle ge oss omsorg gjorde saker som var aktivt elaka.


Affektfobi

Tänk att våra helt vanliga naturliga och biologiska mekanismer kan vara källa till skam, skräck, avdomning, att stänga ute omvärlden, att börja undvika det viktiga i vardagen , överprestera utan att känna in våra behov eller att agera ut på sätt som vi senare ångrar – vare sig utagerandet är verbalt, fysiskt eller in i beroendebeteenden. Att lära känna oss själva och ändra kursen i våra beteenden kan göra stor skillnad för var vi hamnar några år senare.


Är det viktigt för en behandlare att kunna reglera sitt nervsystem?

Det beror mycket på vilken nivå problemet är. Ett rent fysiskt problem kan ofta lösas rent fysiskt, och det spelar oftast ingen roll hur mycket obearbetat behandlaren har inombords. Men för att bearbeta sorg, så är det bra om behandlaren är trygg med sorg. För att bearbeta skam så är det bra om behandlaren är trygg med skam. I en behandling så kan vi ha inre tillstånd som känns outhärdliga. De kan vara medvetna, men oftast är det utanför vårt medvetna, och vi har delar som trycker undan dem på olika sätt. När du går till olika personer som håller på med helande så är de olika bra på att reglera olika känslor och tillstånd. Om de är helt lugna med det som du själv upplever så hjälper det även dig att hålla kursen. För att slappna av rent allmänt, även vid fysisk behandling, så är det bra om behandlaren har en aura omkring sig av att ha kunna hålla mycket. För ett antal år sedan kunde jag ibland knappt höra vad en kund sa. Hjärnan var som en gröt. En viss känsla kom upp medan kunden berättade om sitt problem. Den här känslan var inte bearbetad i mig*. Jag skapade då strategin att fokusera bara på känslan och jobba med det jag hade. Den acceptansen och kopplingen till känslan i det gemensamma ledde i stort sett alltid till att den skiftade under behandlingen, och det visar att vi aldrig behöver vara fulländade och perfekta för att kunna ta steg där vi är. Men nu har jag bearbetat det som skapade ”gröten” och tankarna grumlas nästan aldrig medan jag lyssnar på vad mina kunder berättar.


Varför är det bra för dig att kunna känna dina känslor?

Ju mer renodlat din biologiska kropp kan flöda, desto mindre den behöver använda sin energi till att trycka undan och avleda från det som verkligen händer däri. Din sårbarhet och smärta, din ilska och kraft, dina glada och njutningsfulla känslor kan hjälpa dig om de accepteras och känns. Ibland handlar det bara om att reagera, känna och släppa taget. Andra gånger signaleras behov, problem eller önskningar. Känslorna har drivkrafter och är användbara till dina ändamål om du kan hitta sätt att använda och uttrycka dem. Du blir friskare och får lättare att fungera tillsammans med andra om du kan känna dina känslor.


Vi kan hjälpa varandra

Samreglering är viktigt för att kunna hålla ihop som art och som medborgare på jorden. Ingen kan göra allt, men ju fler personer som är trygga i sig själv desto bättre. Prova själv: känn in dig själv och någon annan person lite extra idag.

 

 

* Gröten som grumlade mina tankar var framför allt min fobi för känslan förakt, som jag tolkat som enbart negativ på grund av egna erfarenheter tidigare i livet, religiösa sammanhang med en slags falsk (men välvillig) helighet och mobbning. Men även den känslan är faktiskt viktig för att beskydda oss. Så länge som vi nästan aldrig riktar den mot andra eller oss själva, utan mer använder den som en gräns som stärker vår hud och vårt fält, så kan den bidra positivt. Det är lite samma sak som att främst använda ilska som information, hjälp och kraft till att lösa våra problem, och inte rikta som aggression mot andra eller oss själva när det inte är nödvändigt. En del anser att ilska och aggression inte behövs, men det tror jag inte på. Däremot tror jag att det NÄSTAN ALLTID finns smartare vägar att ta, och ju fler som tar såna komplexa, modiga och tålmodiga vägar, desto bättre blir det för alla.